RPG

Mandy

Hej på er!
 
Igår hände något, som var väldigt konstigt och jag hörde redan, att jag inte var ensam att träffa på en ny tjej i Moorlandstallet, som heter Mandy. Vi tog en kort utflykt, för att visa runt lite henne och jag tyckte om hästen, vilken hon red. Om det var en Oldenburgare?
Efter en händelse hade hon att berätta sedan:
... Typ bara jag som är där ... Sjukt tråkigt. Men allt ändrades för några månader sen ... Jag fick veta att jag hade en halvsyster. Du kan inte ana hur glad jag blev!" Naturligen kunde jag ana det! Jag hade ju själv en syster, som kändes sjukt kul! När vi var liten, gjorde vi mycket dummheter. Vad synd, att hon inte kunde uppleva samma som jag!
Men hon hade mer att berätta: "Lyckan var helt obeskrivlig. Men ingen av mina föräldrar vill prata så mycket om det. De har låtsas som ingenting och tyckt att jag också ska släppa det. Men hur kan jag det?" Ibland kan jag inte förstå föräldrar, som tänker, att barnen märker ingenting. Inte sant! De känner ofta, att något är fel eller inte normalt. Då frågar jag mig: 'Varför är de så rädda för detta? Är de rädda, att barnet kunde springa bort?'
Jag sa ingenting till henne, utan hon pratade fortfarande: "Därför bestämde jag mig för att ensam ta reda på allt hitta min halvsyster." Och det var något, som jag absolut kunde förstå! Jag tror, jag hade också handlat på hennes ställe, eller?
"Det jag fick reda på var att hon rider här i Moorlandstallet", sa Mandy sedan. "Förutom det vet jag när hon fyller år, hur gammal hon borde vara samt lite om hennes familj. Men förutom det så har jag ingen aning om vad hon heter eller hur ser ut. Det är därför jag försöker ta reda på allt jag kon om tjejerna här i stallet. Så jag vet vem av dem som är min syster." 'Så klart!', tänkte jag bara då.
"Jag har redan lyckats plocka bort några namn från listan. Men det är några kvar som jag är osäker på. Nu vet du varför jag betett mig så konstigt. Jag har helt enkelt försökt ta reda på vem av tjejerna här i stallet som är min halvsyster. Du måste lova att inte berätta för någon! Lova mig det!", sa Mandy ivrigt och jag nickade bara, innan hon fortsatte: "Jag måste först ta reda på vem det är så jag kan prata med henne, jag vill inte att hela stallet ska få reda på det." Sedan hade kommit hennes fråga, som jag redan väntade på: "Vill du hjälpa mig?" "Självklart!", svarade jag då. "Tack", sa hon väldigt lättat.
 
Vad jag nu tänker om henne? Jag tror, att hon är snäll. Väldigt snällt och allt var bara ett missförstånd på grund av en otydlig situation, som man säkert kan glömma. Då måste jag hjälpa till!
 
Ha det så gott alla!